Förbannat trött på människor

Jag är arg på människor som jag en gång trodde var att lita på, de som lånar alla dina pengar och lite till och vägrar betala tillbaka, de som blivit för perfekta jag trodde hon var min bästa vän men redan för år sedan fick jag se sanningen om henne som fick mig att gråta, och nu har det gått nog över tre månader och jag tänker inte höra av mig för hade hon velat så hade hon kunnat svara mig eller för en gångs skulle vara den som skriver till mig, men nej för hon är för stressad skyller hon på. Okej då är hon den enda mamman jag vet som har ett barn som numera går på dagis och pluggar under dagarna som inte hinner svara på ett sms eller som på ja jag gissar sex månader inte hört av sig till mig om jag inte hört av mig först. Tydligen var jag jävligt bytbar i inte bara hennes liv utan i de flestas liv.
Och seriöst säger hon till mig, att hon inte brytt sig om att fråga något alls om hur jag mått efter förlusten av Novalie och Joel utan då säger hon att hon inte kunde tro på om jag verkligen låg inne med infektionen som höll på att ta även mig med sig, seriöst, dessa ord var som slag i annsiktet visst visste jag att alla pratar en jävla massa om mig men det är fan aldrig någon som pratar med mig så ingen har sanningen och det spelar ingen roll vad jag säger för tydligen tror alla på vad dom nu än hör av whoever istället för att tro på mig, jag trodde att vänskap var att lyssna till den man kallar sin bästa vän inte att tveka på om vad som hörs av allt annat än vänner till mig är sanningen eller om det är mina ord. Fy, jag lät henne bo hos mig då hon och hennes kille hade gjort slut och jag skulle aldrig stänga min dörr för henne "utan dig amelia hade jag varit död" och sen duger amelia mindre och mindre utan istället ska folk som inte längre borde ha vågan att yttra sig diagnosistera, och säga det ENDA som någonsin skulle få mig att må bättre det är att magiskt bli kvitt alla demomner och börja plugga eller/och jobba. Jag pluggade då, men du valde hon som ljög för mig sedan sekund ett för du bryr dig inte om vad hon gjort mig "det är vem hon är för mig som räknas"
Nej jag klarar mig bättre utan allt sånt, jag har några få kvar i mitt liv för jag väljer att hellre vara ensam än att umgås en timme till med någon som osar av falskhet jag borde lärt mig känna igen den lukten nu.

Men så finns det sådant som gör att det är okej till och med bättre sådant som gör att man överlever, och det är mest för jag har min robbineddy, min ida, och jag är sjukt glad över att ha fått lära känna leonora <3