Hon kallar mig för överlevaren och jag vet inte vad jag ska säga för tänk om det inte alls är något bra att jag lever, att jag överlevt. Tänk om min existens orsakar andras död, dessa tankar skrämmer mig och jag vill inte tänka så, vill inte att det ska vara så, inte vara fel. För det mesta kan jag andas utan att det värker i bröstet men ibland tar det över och förlammar mig. Men jag ler.
Jag har så lite kontroll över hur jag tränger undan och stänger in allt, lika lite kontroll som jag har då det svämmar över. Men jag lär mig att existera endå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Amelia du är verkligen inte fel - tvärtom. Du är en av de underbaraste människorna jag någonsin träffat och jag är så otroligt glad över att ha dig som vän! <3
/Nadja
Efter att ha läst en del av ditt alster så kan jag konstatera att du har en hel del att ge din omvärld!
Fortsätt vara överlevare, det tänker jag fortsätta vara!
Att det känns både trögt och hopplöst emellanåt kan man inte gärna undvika i denna värld!!!
MvhME/Mats
Skicka en kommentar